ABBA The Museum

Abba The Museum

Det ska erkännas att jag, trots att jag är ett barn av 70-talet, aldrig varit ett större fan av musikundret som är (var) ABBA. Faktum är att i de kretsar jag hängde var det ansett som direkt töntigt att gilla ABBA. Med all rätt skulle jag vilja påstå.

Det här är ungefär allt jag vet om ABBA:

  • Det finns någon slags koppling till Jönköping. Eventuellt.
  • Skansen-Jonas (eller någon åt det hållet) sydde deras kläder.
  • Helikopterplattan. (Inte den där läskiga typer hängde i Gamla Stan.)
  • Waterloo, waterloo, camanchi wamanchi Waterloo.
  • Holländsk stalker.
  • Björn eller Benny vägrar låta rapartister sampla deras musik p.g.a. ”alla kan ju prata i takt”.
  • Jag smyggillar lite en låt som heter ”One of Us”.
  • De gör en hyfsad senapssill.

Så ni förstår ju själva att det inte har varit direkt svårt för mig att motstå att åka ut till Djurgården och besöka abbamuséet. Tvärtom.

Hur som helst.

Mitt påhittade besök på Abba The Museum får en risig start när jag inser hur jävla dyrt det är att parkera på Djurgården. Enda fördelen är att jag nu har en liten lapp i vindrutan på min bil som visar att jag vid ett tillfälle i mitt liv varit god för nästan trehundra spänn. (Får man dra av påhittade kvitton?) Inte blev jag gladare när det visade sig att det kostar ytterligare en femhundring att lösa entré till själva muséet. Vad ska de egentligen med alla pengar till? Har de inte redan typ hälften av Sveriges pengar?

Väl inne slås jag av hur litet det är. I första rummet, som verkar vara något slags minnenas promenad, hänger en bunt guld- och platinaskivor från jordens alla hörn och det är knappt så jag får plats att vända när jag kommit till andra sidan. Jag får backa ut igen för att ta mig till utställningens nästa rum. Här blir det tack och lov genast lite roligare. I en enorm hög på golvet ligger alla ABBAs gamla scenkläder och man uppmuntras att prova dem framför en stor spegel. I högtalarna spelas ABBA-musik och det är inte utan att jag rycks med lite och tar några töntiga danssteg framför spegeln innan en vakt dyker upp från ingenstans och, i brysk ton, ber mig ”sluta, du skrämmer barnen”. Mindre roligt.

Jag slänger av mig kläderna, snörar av platåskorna och beger mig istället till den så kallade ”skattkistan”. Låt inte namnet lura er, det är alltså inte en kista utan i själva verket ett rum. Muséets största faktiskt och det är helt fyllt av pengar. Där finns buntar efter buntar av tusenlappar och enligt en stor LED-display vid rummets entré ser de till att summan i rummet aldrig understiger ”en miljard triljarder kronor”. Varje dag vid lunch turas Björn och Benny om att komma dit och fylla på rummet med nya färska sedlar. Det finns även möjlighet för grupper och skolklasser att boka att se en privat påfyllning via muséets hemsida.

Jag tar mig därefter vidare till något slags upplevelsebiograf där det visas en massa olika klipp från ABBAs karriär. Det här är så tråkigt att jag i stället börjar fippla med mobilen tills jag inser att det inte finns någon mobiltäckning. Jag hittar ett ”ABBA – The Wlan” och ansluter till det. Där ryker ytterligare tvåtusen spänn.

Efter det hittar jag inga fler rum inne i byggnaden utan måste i stället ta mig bort över ett stort gräsfält till en annan byggnad, lösa ytterligare en entréavgift för att sedan glo på ett gammalt halvruttet skepp med oklar koppling till ABBA. Kanske det var på detta skepp de skrev sin monsterhit Dover Calais? Jag hade kunnat googla det, men det trådlösa nätverket jag just köpt nådde inte hit så jag ruttnade och åkte hem.

Mitt betyg av ABBA – The Museum:

4/5

 

 

 

 

4 kommentarer till

  1. Björn och Benny hette egentligen Benny och Björn, men de tyckte att det var en lustig grej att låtsas heta varandras namn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *